Vem uppfann begreppet synd? Jag har ett och annat att säga till den personen. Är det verkligen en börda som Gud har gett oss? Eller är det kyrkan som lagt det på oss för att göra oss till sina undersåtar?

Hursomhelst.
Jag lever som en slav under begreppet synd. Jag ser allt jag gör i goda gärningar och synder. Jag delar upp mig själv i olika delar. Granskar vartenda ord jag säger, varenda handling jag gör.
Jag känner mig som en stor syndare. Mina psykologer säger att jag är för hård mot mig själv, att jag måste lära mig att nyansera. "allting är inte svart eller vitt, Maria". Vad vet de? De lever efter vetenskapens regler. Jag lever efter hjärtats. Och min guds. Min ena psykolog bad mig att beskriva min gud. Och jag skämdes för mitt första ord var "sträng". Men är det verkligen min Gud som är sträng? är det inte jag? Jag vet inte.

Jag har inte lust att skriva mer, jag känner mig ur gängorna.

Det är min födelsedag idag. Det har varit en helt okej dag... Jag gick upp klockan fem och spelade The Sims 2 till klockan sex, duschade och klädde på mig. Gav mig iväg till skolan. Lektion, grupparbete, lunch med min bror, grupparbete, lektion/redovisning. Dagen i skolan slut 16.30
Blev hämtad av mamma klockan fem på Värnhem. Åt middag hemma hos föräldrarna och fick lite trevliga presenter. Mamma körde mig hem, har spelat sims i en halvtimme. Klockan är tio över åtta.

Så... är jag inte nöjd?

Nej, faktiskt inte. Jag kräver egentligen inte mycket, jag har lärt mig att nöja mig med lite. Men att behöva känna mig ensam på min födelsedag, det är något jag aldrig vant mig vid.
Jag har aldrig haft en riktig födelsedagsfest. Bara släktkalas, och hur livat blir det på en skala från 1 till 10?
Jag skulle vilja ha en fest. Jag har bara varit på fest 2 gånger i hela mitt liv.
Jag blir aldrig bjuden, för jag har inga kompisar som kan bjuda mig. 
Hade jag haft vänner hade det varit löst... då hade jag kunnat ha en liten fest. Jag har inga vänner i princip. Det finns ytterst få som jag umgås med ytters sällan.

Jag undrar hur det känns att bli älskad av en vän. Att känna att man har det här unika bandet med någon.

Men jag borde inte klaga. Det finns de som har det värre. Det finns det ju alltid, hur man än vrider och vänder på det.

Äsch...

I ca två års tid har jag skrivit till och pratat med en familj i Arkansas, USA. Vi står varandra så nära och jag har verkligen velat åka och hälsa på dem länge...jag skulle hälsat på dem nu i somras, men det blev inte av. varför tänker jag inte gå in på.. det är pinsamt. Men nåväl.
Och nu, nu igår köpte jag äntligen biljetterna! Jag ska åka dit den 21 december, och fira jul och nyår med dem, åka hem den 3 januari 2009... är det allt'? Nej, inte riktigt. Det finns en viss person där borta som betyder väldigt mycket. Det är nämligen fruns i den här familjens bror! Vi har pratat i ungefär en åtta månader och kommit varndra nära.. han är väldigt speciell. Men jag är orolig och rädd. Jag har haft en sån fruktansvärd otur med killar och kärlek i hela mitt liv. Jag har aldrig haft ett lyckat förhållande. Alla mina förhållanden har varit destruktiva för mig. Jag har aldrig upplevt äkta kärlek. Kan den här killen vara mannen i mitt liv? Jag hoppas det, så innerligt. Jag vill inte bli sårad en gång till, jag är en så väldigt känslig person, och efter allt jag gått igenom så orkar jag inte med en kris till..

Jag kanske ska ge er en kort bakgrundshistoria över mitt liv de senaste 5 åren..Det hade nog gjort att du min kära läsare, skulle kunna förstå mig bättre..

Jag är en känslig person, och efter att ha tagit mig ur ett väldigt destruktivt och olyckligt förhållande som varade i tre hemska år, blev jag först inlagd i akut psykos/depression när jag var sjutton. Jag var väldigt nära döden av fysiska och psykiska skäl.
Efter det föll allting samman, jag var tvungen att avbryta tredje året i gymnasiet och blev sjukskriven. Jag förlorade nästan alla mina vänner.
De närmsta fem åren skulle jag komma att bli inlagd många gånger..

Nu senast var jag inlagd i maj.
Det känns hemskt att erkänna, men detta året har jag gjort två självmordsförsök. Ja, jag är patetisk. Men så ligger det till. Det var därför min USA-resa inte blev av i somras.

Men nu i höstan började jag studera på Lunds universitet, litteraturvetenskap, och jag känner mig ganska så lycklig i livet.
Det här är min andra chans i livet att få börja om. Ett nytt liv.

och jag tror att den här resan kan innebära så mycket bra i mitt liv.

Jag har alltid låtit folk trycka ner mig, och jag har fått ta emot en del skit för att jag förr vågat vara mig själv med allt vad det innebär...klädstil främst. Jag har provat ganska många stilar, både till klädstil och personlighet och politik och livsstillar och allt möjligt. Fortfarande har jag inte riktigt hittat mig själv. Men jag hoppas på detta nu... skolan , mina vänner i USA, min familj...jag är på väg tillbaka!

Nu borde jag verkligen gå och läsa lite antik lyrik som jag har i läxa..men jag kan inte slita mig från MSN. Väntar på HONOM.

vi hörs imorgon.

Tack.